att ge upp sitt sista andetag
Det är mycket som händer nu, men ändå känns det som om jag har för mycket tid över. Tid. Det enda som egentligen styr allt. Tiden tar inte hänsyn. Även om världens katastrof skulle inträffa så skulle inte tiden ta någon som helst hänsyn till detta. Den skulle fortsätta att gå, och gå, och gå. Utan att komma till dörren. Tiden är direkt avgörande för hur våra liv utformas. Vad hinner vi med? Man är inte ung för alltid. Man har inte samma valmöjligheter livet igenom. Till slut är det för sent, tiden är för långt gången för just dig. Och då står du där och förbannar tiden, förbannar att det inte går tillräckligt fort till pensionen samtidigt som du gnäller över ålderns krämpor. Tro mig, det har redan börjat för mig. En 20-årig tjej "med hela livet framför sig". Har jag valt rätt utbildning? Är det såhär mitt liv kommer att bli och sen inget mer? Jag blir oerhört stressad av denna tanke. Jag vill hinna utbilda mig till journalist, kirurg, polis och skådespelerska. Jag vill jobba med allt, testa på allt! Men det hinns inte med. Jag skulle behöva minst 5 liv för att klara detta.
Men jag ska vara nöjd. Jag lever, jag är frisk och jag är på väg mot någonting. Det finns de som tampas med betydligt större problem än vad jag gör. Det finns de som får sina unga liv släckta på bara några sekunder. Det är hemskt. Jag mår illa av tanken... Man ska inte ta något för givet. Det gäller att leva varje dag som om just den vore din sista. Många klyschor på en gång, men ack så sanna de är!
