emmianderberg

Jag har varit nere i Skåne i fem veckor för att fira jul och för att ladda om batterierna till vårterminen. Julen i sig blev lyckad, men resterande 4 veckor blev allt annat än just det. Det skedde oförutsedda saker som satte en gråkant på allt. Det var sorg, ångest, förtvivlan och fundersamhet. Jag tvingades vara med och fatta ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Varenda cell i min kropp skrek att vi beslöt fel samtidigt som jag långt därinne visste att vi gjorde rätt. Jag tvingades ta farväl av min äldsta vän efter 15 år av trogen vänskap. Vår älskade hund orkade inte längre. Att tvinga sig själv att inse att inget varar för alltid gjorde ont. Den varelse som man alltid tagit för given skulle inte längre finnas där. Jag har inte många minnen före Dottys intåg i vår familj, jag var bara 5 år gammal vid tidpunkten. Jag önskade mig ett småsyskon och jag fick henne. Jag klädde henne i mina kläder, satte upp toffsar på henne, lekte mamma/pappa/barn med henne, sjöng vaggvisor för henne osv. Hon var den perfekta lillasystern, och hon fogade sig efter alla mina påhitt! Nu i efterhand tycker jag ganska synd om henne ;)

Jag har alltid varit emot avlivning med tron på att man ska låta naturen ha sin gång. Människor ska inte leka Gud och bestämma vad som ska, och vad som inte ska, leva. Samtidigt ville jag inte se min älskade kompis lida. Denna kluvenhet gjorde det otroligt svårt. Jag var fast i ett moment 22. Hur jag än argumenterade så sa jag bara emot mig själv i slutändan. Nu i efterhand vet jag att vi handlade rätt. Det känns som en lättnad, samtidigt som sorgen är lika svart och kall som den alltid är.

Vi fick en fin sista dag tillsammans. Solen sken och reflekterades vackert i snön. Vi kopplade henne för en sista nad (promenad) och gick ovanligt långt med en ovanligt pigg hund. Att hon var extra pigg denna dag gjorde att det kändes mycket svårare. På vägen till veterinären satt jag och höll om henne och jag märkte hur orolig hon var. Det kändes som om hon förstod vad som väntade. Det var oerhört svårt att släppa taget om henne, och att se livet sakta försvinna ur henne var hemskt.

Nu börjar jag finna en frid i det. Mina minnen med henne är ljusa och det är just dessa som dominerar mina tankar. Sådana här händelser manar också till eftertanke. Man ska vara rädd om det man har, man ska aldrig ta någon för given. Att visa uppskattning för de omkring en är så enkelt. Det är så värdefullt. Lev varje dag som om den vore din sista. Låt dem du älskar veta om att de är älskade.

Finn frid i de ljusa minnena. Dessa kan ingen ta ifrån dig. De är dina. Såväl djur som människa. Tragiken hälsar förr eller senare på hos oss, förhoppningsvis inte så ofta, men den kommer alltid någon gång. Ta lärdom av den. Försök, fast det är svårt...


Och jag gör som jag alltid gör. Jag försöker skriva mig hel. Det är mitt sätt att handskas med den bistra verkligheten.

Sov gott älskling, i våra hjärtan finns du alltid kvar.
27/11 1995 - 13/1 2011
Sista promenaden